Hockey

Måste få det ur mig. 

Det är inte ok på något sätt att det ska gå till så här. 

Erik är å spelar hockey ikväll i Västerås. En vardagskväll. Matchen blir försenad. Klockan är 23.35 å det är en helt vanlig vardag. Jobb å skola imorgon. 

Ett ord om att han är trött imorgon å inte vill gå i skolan å han får inte spela en match på en vardagskväll igen. Ett ord! 

2 månader tills lucias ljus glimmar i mörkret

Vill bara göra er uppmärksamma på att det är 72 dagar till julafton! Minus 24 dagar betyder 48 dagar till 1 december. Minus 2 blir alltså 46 dagar till första advent.  Min jul börjar om ungefär 46 dagar alltså. Eller snarare om ca 40 dagar. Herregud! Det e ju snart det. 

Sjuk

Hemma och kurerar årets förkylning. Ja ni läste rätt, jag är hemma från jobbet å ligger i min säng å tar det lugnt. Tänker såklart lite på jobbet å funderar på när jag ska hinna med å jobba över för å komma ikapp. Men idag ska jag bli frisk! 

Åkte till jobbet igår. Kände mig ok. Trött som vanligt å längtade till helgen. Lite täppt, lite ont i huvudet, men inte feber, inte ont i halsen, inte hostig så jag åkte iväg. Å till en början gick det ganska bra. Men sen var det som om nån slog mig hårt i huvudet. Huvudet sprängde, bihålorna värkte, vänster öga svullnade å det rann ur båda ögonen. Så vid nio sa jag tack å hej. Bita ihop fanns inte längre. Kände att jag inte orkade jobba å då ska man inte vara där. Ok om man är lite förkyld å ändå orkar, då kan jag tycka att det är ok, men om man bara sitter av tiden så gör man ingen nytta å är inte hjälpsam. Snarare en belastning. Så ja, jag åkte hem. 

Känns konstigt, men så bra. Ligger i tystnaden och vilar. Samlar kraft. 

Å dagens hjälte är min fina sambo. Säga vad man vill om honom, men när det verkligen behövs så ställer han upp. Han kanske i vanliga fall är lite lat, ligger gärna på soffan å kollar fotboll eller formelett en hel dag, dricker lite för mycket, hatar å städa, väntar gärna till sen med att göra det som borde göras...sånt som kan driva mig till vansinne...men när jag är sjuk och då menar jag när jag är så där manligt sjuk, då ställer han upp.

 Igår efter att han hämtat V på dagis fixade han mat, handlade, duschade V, hämtade E i ishallen å körde honom till pappan, kom hem å fixade en kopp te till mig å röjde i köket. Sen i morse tog han lämningen på dagis så jag slapp gå upp å gå ut. Vilken älskling. Det e kärlek det. Att ställa upp för en som känner sig lite svag å manlig. 

Nu ska jag bli frisk! 

Trevlig helg allihop. 

Världens barn

I veckan var Erik med hockeylaget i Uppsala för att springa loppet Spring för världens barn. Å dom sprang i hockeyutrustningen. Bara skridskor och klubba som saknades. Erik gick ut hårt. (Se bilden ovan) Lite för hårt. Han ruschade första 100-150 metrarna å kroknade sen ganska snabbt. Han beskrev resten av loppet som att kroppen bara gjorde det den skulle, ta sig fram 5 km å komma i mål. Han kom sist i laget, men det spelar ju ingen som helst roll egentligen. Den här kvällen handlade ju om så mycket annat. 

Den handlade om alla dessa barn som där ute i världen flyr från krig och övergrepp. Som springer allt dom kan och lämnar allt bakom sig för att förhoppningsvis komma fram till mål, fred och trygghet. Laget fick ihop 1300 till världens barn. I våra öron kanske det inte låter så mycket men det räcker till skolgång för fyra barn i ett år ungefär. Tänk att själv får man tjata på sonen att göra läxan och gå till skolan medan det finns barn i världen som inte vill något annat än att gå i skolan och lära sig något. Lära sig något mer än att sitta å putsa de rikas skor, sy kläder till olika affärer för en struntsumma, leta efter saker på soptippar att sälja. Allt för att överleva dagen. 

Vad är det för rutten värld vi lever i. Varför kan vi inte bara sluta kriga och slåss, våldta och mörda. Varför? Varför stoppar vi inte krigen. Varför är det så satans svårt att få männen att sluta. För inte är det väl kvinnorna som våldtar och krigar. Eller?

Hur som helst. Var rädda om varann och vänd inte barnen ryggen nu när dom behöver oss som mest. 

(Bilden har jag lånat från sverigesradio.se/Uppland där man kan läsa mer om den här kvällen och lyssna på en inspelning där Melvin i laget blev interjuvad.)

Bättre?

Det blir inte bättre, snarare sämre. Gråter oftare nu. Ständigt trött och orkeslös. Vill inget, orkar inget. Allt känns som ett gigantiskt projekt så fort det är nåt. Å minsta lilla motgång å ögonen fylls med tårar. Inte konstigt att kroppen inte reagerar när jag äter så nyttigt som jag kan. Haft en rejäl svacka sen jag skrev sist å inte orkat tänka på vad jag äter. 

Haft återfall. Ätit chips så jag fått ont i gallan jag inte längre har kvar. Ätit godis fast jag varit mätt redan. Ätit fikabröd i smyg när ingen sett på. Å jag har knappt tränat för en lite förkylning i kroppen. 

Funderar på att ta en paus i Viktväktarna. Kroppen orkar inte just nu. 

Har en massa måsten jag måste ta tag i och ett par saker jag borde. Samtidigt kan jag knappt tänka. Det enda som cirkulerar i huvudet är hur mycket mejl det är imorgon att ta hand om. Under eller över 100? 

Pratade med min goa vän Monica i förra veckan å hon peppar å försöker lyssna på vad jag säger mellan snyftningarna. Sök nytt jobb!! Jag vet, jag borde. Det är för långt till pension att må så här, men vad ska jag söka? Vad kan jag?

Det kanske blir bättre snart. Kanske...

Stress

Så mycket jag är stressad över just nu. Får in lite för mycket jobb nu och vi börjar alla på jobbet bli lite trötta och slitna. Jag med familj har själv inte så mycket möjlighet att jobba över, men idag är det planeringsdag på dagis så J och V är hemma. Passar på att ta första tåget till jobbet. 5.10. Så idag blir det övertid innan jobbet. Blir lite mer än 1,5 timme i ensamhet på jobbet. Skönt. Kanske inte är så mycket det att vi har för mycket att göra som stressar mest, men vissa kollegor som inte gör det man ska på arbetstid, dvs jobba. Det snackas om vad man ska äta till lunch och middag, tittas på youtube, Facebook, snapchats osv. Känns som några redan givit upp. Men jobbar gärna helger för att få dubbelt betalt. Tur man har en uppmärksam chef som ser, lyssnar och tar tag i saker. 

Sen det där med att gå ner i vikt. Booring!! Asså det e så satans tråkigt speciellt när det gåååår sååååå sakta! Första veckan gick jag ner 1,1 kg. Inte så konstigt. Slutade ju att äta godis, chips och glass varje dag. Men nu har ju kroppen vant sig. Andra veckan 0,4 ner, tredje veckan 0,3 ner. Gäsp... Så för att jag ska gå i mål innan nyår som jag tänkt måste jag träna ännu mer och äta ännu mer nyttigt. Aldrig gå ut å äta och aldrig dricka vin och aldrig äta goa saker. Men det är ju det vv tillåter. Men jag vill inte att det ska va så här segt. Å mer tid till träning finns nästan inte. Men men det är ju ett i-lands problem. Kommer för alltid vara tvungen att tänka på vad jag äter. Alltid!

Å så är det allt annat till vardags som  stressar. Lämna på dagis, hämta från träning, handla, träffa släkt å vänner, andas, tvätta, laga mat, städa, planera, borde fixa Eriks rum, se till att Erik trivs på skolan, träna och så vidare....vet inte när jag träffade Sabina senast å det stör mig. Fina du, om du läser detta, jag tänker på dig dagligen. Vi får träffas snart. 

Snart framme på jobbet. En ny vecka med en massa måsten startar. Andas!

En helt vanlig onsdag

Stress på jobbet, till tåget, middag, tvättstugan, läxtjat osv...

Men mitt i kaoset och vardagstristessen var det någon som ville muntra upp och visa att jag duger och är det bästa som finns. Höstdepritionen som börjat ta tag i mig gjorde ett litet avbrott. Alla sorgliga bilder på flyende barn från Syrien blev för en stund lite suddiga. För en kort stund handlade allt om mig. 

Tänk att en vacker bukett med röda rosor kan få mig att må bra för en sekund. Precis vad jag behövde. 

Från han som älskar mig så mycket att han orkar stå ut med mig. Kärlek.

Tack älskling.